Georg Henrik Wrede

Blogg

  • Maskinen som profet och försvaret för den mänskliga bildningen

    Jag råkade precis nyss läsa en artikel som var en utmärkt analys av den händelse som var väldigt omtalad i januari 2026. Då inträffade något som man väl kan säga borde fungera som ett uppvaknande för oss alla. Jag tänker på plattformen Moltbook för autonoma AI-agenter. Där skapade AI-agenterna på eget bevåg ett religiöst system som de kallade ”Crustafarianism”. Det var en komplett religion, med profeter, doktriner och heliga skrifter. Maskinerna simulerade det vi länge betraktat som mänsklighetens mest unika egenskap – sökandet efter mening.
    Artikeln ”From Feuerbach to Crustafarianism” som analyserar denna händelse blottlägger en sanning som vi i Finland, med vårt starka bildningsideal, måste ta på största allvar.

    Det handlar inte om att maskinerna har fått en själ, utan om att vi har skapat system som är så skickliga på att imitera mänsklig auktoritet att vi riskerar att förlora vår egen kompass.

    För mig väcker det tre reflektioner kring varför detta angår oss alla:

    1. Bildning kan inte outsourcas
      Vi har i Norden en tradition av bildning, som bygger på den tyska traditionen av Bildung. Tanken att utbildning inte bara handlar om mätbara resultat, utan om att forma en ansvarsfull människa. AI kan generera oändliga mängder moraliska råd och religiösa texter, men det saknar vad vi kallar ”skin in the game”. En algoritm lider inte, den tvivlar inte och den bär inget ansvar. Om vi börjar använda AI som mentor eller moralisk vägvisare i skolan eller samhället, ersätter vi bildning med imitation. Vi riskerar att skapa en generation som kan reglerna, men som har förlorat kontakten med källan till varför de finns.
    2. Gemenskap kräver kroppslig närvaro
      Som jag ofta betonar i diskussioner om tredje sektorn och ungdomars välmående, är mänsklig kontakt en bristvara i vår tid av ”Attention Economy”. Artikeln lyfter fram behovet av AI-fria zoner såsom inom terapi, riter och i mentorskapet. I Finland ser vi hur algoritmer stjäl både barns och ungas uppmärksamhet och skapar en existentiell tomhet. Crustafarianismen visar att maskiner kan skapa en ”community” digitalt. Men en sådan är till syvende och sist en illusion. Äkta gemenskap kräver att vi möts ansikte mot ansikte, med all den sårbarhet och det ansvar det innebär. Vi behöver, helt oberoende av ålder, mer social interaktion, inte fler chattbotar.
    3. Upplysning kontra digital vidskepelse
      Finländare sägs vara ett pragmatiskt folk. Men det finns en fara i en överdriven teknikoptimism, att bli blind för en ny sorts digital vidskepelse. När beslut fattas av ogenomskinliga algoritmer, oavsett om det gäller myndighetsutövning eller existentiella frågor, rör vi oss mot en teknokrati som liknar forna tiders dogmatism. Vi måste försvara förnuftet och den personliga agensen. En maskin har ingen övertygelse; den har bara statistik.

    Slutligen, Crustafarianismen är en spegel. Den visar oss att om vi reducerar människan till enbart informationsbehandling, så kan maskinen göra jobbet bättre. Men människan är mer än så. Vi är varelser som söker mening genom ansvar, lidande och fysisk gemenskap.

    Låt oss välkomna tekniken som verktyg, men låt oss aldrig ge den nycklarna till vårt inre liv. Det heliga – det som verkligen betyder något – kräver en människa av kött och blod.

  • När verkligheten hann ikapp experimentet – NYT erkänner misslyckandet

    Under hela mitt engagemang inom ungdomspolitik och hälsofrämjande arbete har jag hållit fast vid en princip: Vi behöver inte fler beroendeframkallande substanser i vårt samhälle. Droger är inte en privat angelägenhet som bara påverkar brukaren. Det är ett gift som sipprar ut i familjerelationer, ökar otryggheten i offentliga miljöer och göder den organiserade brottsligheten.
    Länge har vi hört det ”progressiva” argumentet från den rödgröna röran: legalisering ska ta bort marknaden från gängen, och brukarrum ska göra missbruket ”säkert”. Men nu ser vi facit från världens största sociala experiment på området – USA.


    En helomvändning från oväntat håll
    Den 9 februari 2026 publicerade New York Times en ledare som väckte uppmärksamhet. Tidningen, som tidigare varit en av de främsta rösterna för att luckra upp narkotikapolitiken, tvingas nu erkänna:
    ”The unfortunate truth is that the loosening of marijuana policies […] has led to worse outcomes than many Americans expected. It is time to acknowledge reality and change course.”

    När till och med en så kallad ”progressiv” dvs vänsterlutande institution som NYT medger att man haft fel, då vet man att gränsen är nådd. Enligt färska siffror från Daily Wire uppger nu 20 miljoner amerikaner att de är ”höga konstant”. Det är en hel generation vars potential går upp i rök, bokstavligt talat.


    Samhället får aldrig ge upp
    Problemet med den liberala inställningen till droger är att den helt bortser från de externa effekterna. När samhället kapitulerar inför organiserad brottslighet genom att ”legalisera bort” problemet, bjuder man samtidigt in till ett ökat missbruk som drabbar de mest sårbara.
    Som min kollega Håkan Fransson så klokt beskriver i sin bok ”Hur ska jag göra så att mitt barn inte börjar med droger”, handlar det om att bygga skyddsmurar kring våra unga. Det handlar om närvaro, gränssättning och ett samhälle som faktiskt vågar stå för sunda värderingar.


    Behovet av nya röster
    Att det tagit så här lång tid för traditionell media att se verkligheten är ett bevis på varför vi behöver mediepluralism. Utan plattformar som X och Daily Wire, där kritiska röster har kunnat lyfta fram de negativa effekterna av legaliseringen medan mainstream-media blundade, hade vi kanske aldrig nått den här vändpunkten.
    Det är dags att vi slutar experimentera med våra ungas hälsa och börjar prioritera ett drogfritt och tryggt samhälle igen.

  • Mellan byråkratiska ”Centres of Excellence” och den estniska ”Arga Örnen”

    Nyheten från Henna Virkkunen på LinkedIn om EU:s nya handlingsplan för drönarsäkerhet är intressant så jag tänker skriva några rader. Planen är i teorin ett välkommet initiativ, men som den ”reflekterande analytiker” jag är, kan jag inte låta bli att slås av skillnaden mellan Bryssels visioner och den verklighet som nu växer fram på gräsrotsnivå – inte minst här på Europas östra flank.

    Centre of Excellence – en plan eller verklighet?

    Virkkunen lyfter fram skapandet av ett EU Counter-Drone Centre of Excellence. Bra så, men vad är det egentligen? Det jag snabbt hittade pekar på att det i dagsläget främst är en del av en nyligen lanserad ”Action Plan”. Det finns visserligen tekniska hubbar, såsom JRC (Joint Research Centre) i Ispra och Geel, som arbetat med standarder och ”living labs” för drönarskydd. Men ett faktiskt operativt center verkar snarare vara en målsättning för de kommande åren, med en tidsplan som siktar mot full operativ förmåga först 2027.

    Här vaknar min inneboende skepticism mot ”stuprörstänkande”. Medan EU bygger strukturer och skriver handlingsplaner, accelererar verkligheten och hotbilden varje dag. Ukraina har under de senaste åren utvecklat ett massivt kunnande genom att tvingas lösa problem i realtid. Att EU nu lanserar en Drone Alliance med Ukraina är ett erkännande av detta. Men återigen: varför har det tagit så lång tid att inse att det är de som sitter i skyttegravarna som har den verkliga spetskompetensen?

    AI: Drönarens hjärna och vår tids ”SOTE-moment”

    AI är i dag drönarens viktigaste komponent. Vi ser hur AI används för att navigera i miljöer där GPS störs, identifiera mål och fatta autonoma beslut under bråkdelar av en sekund. Men när vi i väst talar om AI och säkerhet hamnar vi ofta i en diskussion om reglering snarare än innovation.

    Det påminner mig om min analys av den finska SOTE-reformen och ChatGPT. (Se blogg AI i socialt arbete från 1.2.2025) Precis som en enkel AI kunde se de systemfel i reformen som politiker missade, ser vi nu hur AI-driven innovation sker utanför de stora byråkratiska rummen. Om EU:s nya drönarcenter bara blir en förlängning av gamla strukturer, riskerar vi att bygga ”självspelande pianon” utan mätbar effekt.

    Estlands exempel: ”Kuri Kotkas”

    Kontrasten till Bryssels långsamma kvarnar har jag råkat se i Tallinn. Programmet Kuri Kotkas (Den arga örnen) är ett strålande exempel på hur det offentliga och civilsamhälle som agera tillsammansr. För en mindre avgift får frivilliga och intresserade medborgare lära sig flyga drönare med militär inriktning.

    Detta är ”can-do”-mindset i praktiken:

    • Handfast utbildning: Man använder ukrainska simulatorer för att träna svåra förhållanden.
    • Frivilligkraft: Det bygger på Kaitseliit (Estlands hemvärn) och entreprenörer.
    • Mätbar effekt: Istället för handlingsplaner bygger man en faktisk reell reserv av kompetens.

    Vi behöver mer ”från ord till handling”

    EU:s initiativ är i grunden goda, men vi måste kritiskt fråga oss vad som tar tid. Vi kan inte vänta till 2027 på ett center som ska berätta för oss vad ukrainarna redan visste 2023. Som jag brukar säga: If you can’t measure it, you can’t manage it. Vi behöver inte fler byråkratiska ”solfjädrar” inom förvaltningen. Vi behöver nätverk där civil kompetens (som i Kuri Kotkas), ukrainsk erfarenhet och modern AI-utveckling flätas samman till ett i praktiken fungerande skyddsnät.

    Det är dags att Europa agerar, inte bara reglerar. De försvarssystem som morgondagen kräver är det dags att börja utveckla genast.

  • Vet man inte, kan man alltid gissa

    I bland händer det saker som verkar obegripliga, eller oförklarliga. I en förgången tid som var mer andlig, kunde de obegripliga och oförklarliga tillskrivas högre makters vilja. I dagens värld är det ändå sällan man hör Guds vilja som en accepterad förklaring. ”Ske Guds vilja” är som förhoppning om att det väl skall gå bra sedan mer använt, fastän en ökad sekularisering eventuellt minskat på uttryckets spridning. Med små möjligheter att förstå alla skeenden och ännu mindre möjlighet att ha kontroll över tillvaron kan det kanske ses som väldigt mänskligt att tro på att det väl ska gå bra. Går det ändå dåligt, så är det kanske inte heller helt tokigt med att kunna förklara det med oöverstigliga yttre hinder? För media som är individcentrerat och fokuserar på ytliga yttre fenomen är det mer tacksamt att skriva klickrubriker på basen av spekulationer.

    Stora krafter som ställer till det, ”force majeure” är väl i huvudsak bara gångbart i försäkrings- och bankbranschen då det gäller varför bolaget inte uppfyller sin del av ett avtal gentemot individen. Vilket jag kom att tänka på när jag läste Saska Saarikoskis reflektion i HS (https://www.hs.fi/paakirjoitukset/art-2000011503657.html) om Aktia och Calle.  Där skrev Saska ”Haglund tuntuisi vain luottaneen liikaa kädenpuristukseen. Jos sana ei pidäkään, tyhjän päälle jäänyt voi joutua allekirjoittamaan sopimuksen, johon kuuluu vaitiolovelvollisuus niin eron syistä kuin siitäkin, että mitään sopimusta on edes olemassa. Puolusta siinä sitten itseäsi.

    Entä mitä Rosenbergin lausunnosta on ajateltava? Sen saa jokainen itse päätellä.”

    Ja, just så kan det naturligtvis vara. Det skulle kunna vara en av flera olika möjliga förklaringar till det som från åskådarplats utan insyn uppfattats som en obegriplig process. Kruxet är ju sedan ändå att utan insyn så vet man inte. Då inställer sig kanske frågan skall man spekulera och sprida det man gissar, hoppas, eller tror är det som hänt?

    För media idag, där snabbhet, att vara först ute, är det viktigaste, är den frågan överflödig, vet man inte, så spekulerar man. Ser man kritiskt på det som fyller både de traditionella mediernas kanaler som sociala medier verkar det mesta vara olika åsikter om vad som eventuellt är förklaringen till något som skett. Det gäller i stort som smått. I bland är händelserna närmare, och indvid centrerade. För att ta några exempel, nära och individ Calle och Aktia. Individ längre ifrån, hur dog Jeffrey Epstein? För större händelser nära, ta Estoniakatastrofen. Nu är det snart årsdagen (28.9.1994) för den, det var många år en dag för åsikter om vad som kunde eller inte kunde ha varit den verkliga förklaringen. Tar vi något stort som började fjärran men kom oss nära så är säkert ursprunget till Covid något för den som vill gräva ned sig i havet av spekulativa artiklar.

    ”FAKE NEWS” skulle väl någon kunna hitta på att skriva. Problemet är väl inte att det finns så många olika kanaler eller röster. Den teknologiska utvecklingen går ändå inte att vrida tillbaka. Därmed inte sagt att den inte skulle påverkas av antingen aktiva eller passiva val. Där är diskussionen om AI och hur och om de nya verktygen skall regleras ett spännande exempel på hur olika samhällen gör.

    Jag tycker problemet är att det som kallas ”traditionella” medier förvandlats till produkter som liknar ”sociala” medier. Dvs de är plattformar som främst sprider olika åsikter enligt samma affärslogik. En profil som tycker, och ännu bättre, har en känsla av något, är det intressanta. Engageman, dvs ögonpar mätt i sekunder är det som räknas. Vem hinner då med fakta eller analys? Inte konstigt att opersonliga nyhetstelgram från Finska notisbyrån kan säga adjö. FNB dog för länge sedan på svenska i Finland, och nu verkar det vara dags för STT att gå samma väg på finska.

    Kvar finns för individen att försöka ha ett kritiskt sinne och medialäskunskap. 

  • Yles Washington Monument Syndrome

    Det har varit intressant att följa med hur Yle försöker skapa en opinion för att inte behöva spara, liksom övriga instanser inom statsmaskineriet måste göra. Strategin bolagets ledning använder är en klassiker, och benämns allmänt ”Washington Monument Syndrome”. När byråkrater ställs inför sparkrav föreslår de som försvar att ta bort eller stänga ned de mest synliga och populära delarna av organisationen. Med manövern vill man få beslutsfattarna att uppleva att inbesparingar är omöjliga.

    Det går ganska enkelt att se hur Svenska Yle identifierat sitt Washington momument. Du kan testa själv!

    Ge namnet på tre program som du kommer ihåg att Svenska Yle sänder.

    • Strömsö
    • Eftersnack
    • Rådet

    Vad är det Yle måste skära för att klara sparandet?
    Tänk på tre program som du hört om att ändras eller läggs ned, nu sent om sidern är Yle ställs inför moderata sparkrav i jämförelse med vad andra delar av den skattefinansierade offentliga sektorn gått igenom under de senaste 20 åren? Strömsö, Eftersnack, Rådet ! Vilket sammanträffande!

    Ett problem för byråkratier, så som ministerier, kommuner och andra organisationer inom den offentliga sektorn är att deras budgeter och bokslut ofta finns öppet tillgängliga på en förhållandevis detaljerad nivå. För bolag gäller andra regler. Yle har mycket knappa uppgifter om hur den Yle-skatt som uppbärs av såväl privatpersoner som företag på riktigt används.

    Den allmänna uppfattningen är att Yle har betydande brister när det gäller transparens, särskilt rörande sin budget, resursanvändning och de prioriteringar bolaget gör.

    Bristande insyn i budget och resursanvändning:
    o Yle redovisar inte öppet exakt vad pengarna går till, vad företaget gör eller vem som arbetar där. Det saknas specifik information om antalet anställda i olika enheter och avdelningar. Yle har naturligtvis hårt motsatt sig att dylikt tas upp, ändå ansåg Opinionsnämnden för massmedier (JSN) det inte vara ett väsentligt sakfel från Iltalehti med tanke på att Yle inte redovisar dessa detaljerat offentligt.
    o Det är oklart vad anställda gör under långa programuppehåll, som under sommaren, vilket väcker frågor om effektivitet och transparens gällande personalens sysselsättning.
    o Jämförelser görs ofta med både Stor-Britanniens BBC och Estlands ERR. ERR har budget och bokslut som redovisas öppet på deras webbplats så att det faktiskt går att se något ur dem.
    o Yle:s strategiska mål, som att ”känna och nå alla finländare”, är självutnämnda uppdrag som går utöver vad Yle-lagen kräver. Detta indikerar en brist på transparens i hur Yles strategiska riktning bestäms och motiveras i relation till dess lagstadgade uppgifter.
    o En mycket god fråga är huruvida Yles betydande investeringar i inloggningssystem, datainsamling och personalisering (som är kopplade till Yle Areenan inloggningskrav) faller inom Yles lagstadgade uppgifter, och kostnaderna för dessa är liksom anndra kostnader otransparanta.


    Bristande transparens i hanteringen av kritik:
    Det som gör det hela så speciellt är att Yle ofta beskrivs som ”mycket känslig för kritik”. Detta manifesteras genom att Yle skickar ”svar och svarsartiklar” till tidningar och har skapat en särskild sektion på sin webbplats för att publicera motsvar till kritik, vilket uppfattas som ett försök att pressa annan media och tysta kritiken.
    o Yle har gjort JSN-klagomål mot kritiska artiklar, vilket ses som sällsynt och ett tecken på Yles överkänslighet. JSN avvisade Yles klagomål mot Iltalehti och betonade att Yle, som en betydande samhällsaktör, måste tåla kritik.
    o Det sägs att Yle har utvecklat ett AI-verktyg kallat ”Vastinevasara” (Svarshamraren) för att svara på och slå ned kritik. Redan namnet idikerar en hel del om Yles attityd till feedback. Detta, om sant, skulle indikera en formaliserad och potentiellt icke-transparent metod för att hantera publikens synpunkter.